purgatory.blogg.se

Tror inte att någon hittar hit så det här är bara ett sätt att antingen skriva av mig mest för att prova en till sak för att göra livet drägligt. I annat fall är det ett sätt för efterlevande att förstå och "cope" som det heter på engelska om det skulle behövas när jag utfört en självslaktande handling.

 

"My sob story"

 

Nej men det är väl som de flesta i min situation för min del exkluderat de som går igenom en pubertal fas eller tror att de mist sin själsfrände. Jag har känt mig självmordsbenägen länge. När jag var 7 år var jag en liten parvel som gick runt och tänkte på att mörda sig själv liksom. Har gått ett par år och insåg att jag inte är många år och månader från att fira 20 år som självmordsbenägen. Ska inte överdriva, har funnits dagar då jag haft det bättre i första fasen på relationer men nej. 99 av 100 dagar kretsar kring tankar på att ta livet av mig. När jag handlar konstruktivt så är det för att slippa känslan av att livet är outhärdligt. Kanske är det så de flesta gör, har märkt en sådan tendens men isåfall förstår jag inte hur de ryggar tillbaka av vissa makabra betraktelser som i fallet där det nyss nämnda stämmer bör vara allmängiltiga. 

 

Mer konkret  då - vad fan har jag då för problem? Kanske inget! Är kanske bara en sån där som funnits så länge vi haft råd att existera i det tillståndet. Innan i-lands standard och speciellt innan feudala samhällena så var det på gott och ont helt enkelt så att det var graven eller anpassning som gällde. Nu tillåts jag balansera mellan liv och död så misär kan vara mitt privilegium. Men klart det finns den stereotypa bakgrunden där med fyra-fem psykiatriska diagnoser och (som följd) utstötthet och taskig behandling från lärare, vissa familjemedlemmar, klasskamrater, klasskamraters föräldrar, arbetskamrater, chefer och så vidare. Har fight or flight påkopplat hela tiden. Blir panik och dödslängtan. Det finns en sanning om ensamhet: mår du dåligt så tycker ingen om dig. Tycker ingen om dig så blir du ensam. Blir du ensam så mår du dåligt. Mår du dåligt så tycker ingen om dig... Det är så det är. Nu pratar vi extrem ensamhet här. Jag har både levt ett liv där jag i princip inte pratat med någon på månader, inga vänner eller människor som visade uppskattning på 7 år för att sedan spela olika roller där jag ljög/vinklade sanningen och det gick väl ungefär ett halvår så umgicks man med självutnämnda statuspersoner med läkarlöner vid 20-25 bast och ett språkbruk de ej riktigt behärskade. När jag långsamt gick tillbaka till att avslöja mer och mer av sanningen brast det såklart. Utan att jag gjort mer än visat mig sårbar egentligen. Har försökt visa mig som jag är från scratch men nä - då får man den där minen med den ihopsnörpta munnen, stora ögon eller rynkade ögonbryn och avsmalnade ögon. Händer varje gång. Senast jag stiftade en bekantskap körde jag på klychan "var dig själv". Funkade helt okey tills jag gav maskarna förhoppning om middag med en överdos och en kvävning som blev ett fatalt (hehe, dock inte bokstavligt) misslyckande. Har gjort fem eller sex eller kanske sju försök. Har varit väldigt emot att begravas som uppskrapad paté av någon anledning efter en tågkollision så har fått ta till det jag fann vara det bästa alternativet - kvävning. Skulle köpa heroin anonymt en gång för att släcka ljuset men timmar innan stängde min tänkta källa SR ned för att dread pirate haffades och en FBI-logga kom upp på Tor. Finns någon dokumentär om det, dark net eller deep web eller något sånt. Anyways hade planer att köra en variant på det förmodade toxinet ryska specialstyrkor använde i gasform för att paralysera terrorister vid gisslandramat på operan i Moskva - fentanyl. Knarkade dock upp det jag införskaffade och det grämer jag inte, är ett av mina finaste minnen. Utöver dessa två substanser har det bara vart kvävning för min del. Har tittat endel på sargade lik på nätet för att förlika mig (höhö) med att bli mos och känner mig mer okey med det nu men blir nog att dingla på riktigt från ett ställe jag vet typ 10 meter upp när andan faller på. Måste känna att jag verkligen inte har något jag inte vill göra först. Ofta har man ju någon sak man vill göra först. Om än bara äta någon viss typ av godis. Det som gör att det känns som "rätt tillfälle" att flytta ned till underjorden är att man inte har något man vill göra. Man skiter i att lyssna på musik, äta något, skriva självmordsbrev, dricka, onanera, knarka whatever. Inget sånt, ingenting. Man vill inte göra niente, man bara skrattar och svettas för att man vill sarga kroppen och själen man är rotad i. Man vill absolut inte komma till himlen man vill dras in innanför en händelsehorisont, en point of no return. Ändå har man den här känslan av att man inte vill lämna något efter sig som blir som något mögligt i kyskåpet. Man vill inte ha vita kalsonger (blir mkt fläckar när man dör..), makabra sidor eller överdrivet mkt porr på sökhistoriken ifall ngn skulle ta sig in på datorn. Man vill ha borstad käft, inga pinsamma anteckningar i lägenheten. Så konstigt. Är ateist dessutom.

 

Har inte tagit upp mina autistiska sociala problem som får människor att bryta kontakten utan att svara efter 2-3 månaders kontakt (har hänt 15-30 gånger - alla utom 2 st jag känt), min svåra ADHD, väldigt svåra ångest som får mig att se synfenomen och tappar förmåga att känna igen mig (och människor) samt ger mig migrän och att jag varit 90-95% sängliggande i 2-3 år. Att psykiatrin hellre drar bort mediciner och hellre slipper skriva ut ångestdämpande som inte är allergitabletter man får influensasymptom av än att man överlever. All kritik till systemet i Sverige/mellansverige.

 

Och alla dessa dieter man provat. Raw food vegan, ketogen kost, mct baserat ketogen kost. Mängden av psykologiska metoder man använt sig av. Har haft väldigt fina terapeuter annars skulle jag inte klarat mig såhär långt. Men vetefan om det hjälper. Har haft massa intresseområden, tänkt positivt, kört på mindfulness konstant i ett halvår, försökt vänskap, engegerat mig politiskt, haft sex med 10 poängare i min bok, provat förhållanden med båda könen, pluggat olika saker, jobbat, spelat dum, spelat glad, spelat som att jag kan känna skam/stolthet/ilska/upphetsning osv.. 

 

Min läxa till nästa gång är att... Nej, inget. Känns som lättnad, helt nytt. Bra att skriva långt - man får ur sig mer än vad man vågar/vill säga ens till sin terapeut